Blommor, brödlimpor, statyetter, män och kvinnor, datorspelsbossar och en fågel. Färger: blått och rosa, rött och lila. Fullt med tecken, symboler och referenser. I Mark Frygells målningar sker hela tiden något – kroppar blandas, rörelser flyter samman, likt en fest – som sträcker sig ut mot en och drar en in. Det är både obehagligt och varmt. Den skriande figuren på sin undanskymda piedestal ser så ensam ut, dansösen som för evigt är fast i sin pose inför sina måttligt uppmärksamma betraktare, stadsflanörerna vid vattnet med de utomjordiska växterna. Vad gör de där? Hur hänger det ihop?

För var och en av dessa målningar skulle man kunna skapa ett narrativ: placera in kompositionen någonstans i konsthistorien, dechiffrera symboliken, anta att målningen återger en viss tid och en viss plats, tillskriva figurerna vilja och låta dem handla på ett eller annat sätt. Det är, kort sagt, lätt att tänka att Frygells målningar representerar något. Att det finns en annan värld där ute, full av mening, som de föreställer i mindre och koncentrerat format. Men det är hela tiden något som bryter av en sådan logik, något som kortsluter representationen. Titta på skuggorna. De är både där och inte där, går åt höger och vänster om vartannat. Och de motsägelsefulla delarna. Är det ett vardagsrum som möter en terrass med utsikt över moln och måne i Library? Marsianer som smeker sommarblomster i en slottsruin i Growhouse? Men framför allt: färgerna som lägger som ett snitt rakt igenom hela föreställningen. Det handlar inte om gröna, röda eller orangea tavlor eller om en växt i en färg bredvid en varelse i en annan. Nej, målningarna gular, rödar, grönar och så vidare. Hos Frygell är färg inte något adjektiv, inget tillägg, utan verb. Färgerna sammanför föremålen, växterna, symbolerna och figurerna som deras uttryck. Färg är en dimension bortom det figurativas begränsningar som sträcker sig ut ur tavlan för att, så att säga, färga av sig.

Man kan alltså förstå Frygells målningar på två sätt. Som att de återberättar något med inspiration från populärkultur och konsthistoria; att de brottas med det figurativa måleriets föreställningsvärldar. Meningen uppstår när målningarna refererar till redan existerande symboler och bilder. Den uppstår i en betecknande struktur. Man kan då spåra upp källorna och inspirationen, sätta målningarna i en eller annan kontext, reda ut vad allt betyder, addera och läsa av vald scen. Eller så förstår man meningen som inneboende i varje enskild målning. Som något som händer i kollisionen mellan inkongruenta element. Blått möter en herre med hatt. Trianglar, kuber och klot möter rörelse och värme. Det Frygells målningar säger härrör inte ur de kroppar eller föremål där det som sägs manifesterar sig. Med sin inre spänning formar de flyktiga konstellationer. Den mening som uppstår är lika kontraintuitiv som bildernas ikonoklastiska blandningar. Och lika lekfull.

Om dessa målningar inte representerar något, vad gör de då? De påverkar och insisterar på betraktaren. Deras olika element är isolerade från varandra. Figurerna rör sig i olika riktningar, tittar inte på varandra, befinner sig inte på samma plan. Det berättas inte så mycket en sammanhållen berättelse. Frygells målningar utövar på så sätt ett slags våld på inbillningskraften. Målningarna går inte ihop, det finns hela tiden något som stör och driver fantasin vidare. Det är målningar som innehåller en kraft som får en att tänka, leta djupare efter fler detaljer och därmed att söka i sig själv men i stället för svar stöter man på fler olösliga frågor. I händelse av klarhet bör man titta vidare.

Text: Emet Brulin