Points of Quietude

Juri Markkula’s paintings oscillate between being objects and images. Their idiom is simultaneously physically tangible and illusorily evasive. A peculiar contradictory condition that manifests itself through the paintings’ almost supernatural perfection. Despite immediately establishing a strong presence, there is a lingering feeling that they are somewhere else. The spatiality of the works cancels out our existing space.

This ambiguous uncertainty applies particularly to Juri Markkula’s Duo Chromes. His red, green, blue or black pictorial objects are close-up and exaggeratedly blown-up representations of twigs, grass and leaves. A type of cross-section of nature’s bottom strata in which the motifs are drawn out in depth. Viewed from the side, the unpainted edge of the deep relief is visible; however, when viewed from the front the paintings become seductive pitfalls for the gaze. This sinking feeling is the result of the fact that the milled relief has been painted in two different tones. Thus, the Duo Chromes only look like monochromes. A paradox that increases the illusion of the works.

Juri Markkula’s Mono Chromes are of a different aspect. Their formal character is rather more abstract. Here, nature seems to have vanished, or been erased. For the most part they appear like flattened colour masses with a shimmering smooth surface, or as refined mirrors without reflective surfaces. Are these objects that gaze inward? That turn their backs on us? Showing off their dazzling elegance and their hermetic extravagance, the Mono Chromes attract us with an exposed seal but their appearance is transformed as we move in front of them. Imperceptibly, the colour changes into a different tone, which had previously lain dormant in the rough margin of the painting. The shift would appear to be the result of our movement but is actually an effect of the pigment of the paint. The illusion is real.

Juri Markkula’s two series of works are occupied with different kinds of densification and both are characterised by a ghostly visual refinement. The image, the object, the motif, the colour – all the components of the painting are enveloped in a supreme concentration. A point of absolute quietude. Which is broken only when the viewer enters.

Magnus Bons

Translation: Olsson Diamond Text

—————

PUNKTER AV STILLHET
11 FEB – 5 MARS, 2017

Juri Markkulas målningar pendlar mellan att vara objekt och bilder. Deras formspråk är samtidigt fysiskt påtagligt och illusoriskt undanglidande. Ett märkligt motsatsförhållande som manifesterar sig genom målningarnas närmast öververkliga perfektion. De upprättar omedelbart en stark känsla av närvaro, men ter sig ändå som om de befann sig någon annanstans. Verkens egen rumslighet slår ut vårt befintliga rum.

Inte minst gäller den glidande osäkerheten Juri Markkulas Duokromer; hans röda, gröna, blå eller svarta bildobjekt där vi ser kvistar, gräs och blad – i närbild och i kraftig uppförstoring. Ett slags utsnitt av naturens bottenskikt där motiven liksom är utdragna i djupled. Från sidan ser man den omålade kanten på den djupa reliefen, men betraktade rakt framifrån blir målningarna förföriska fallgropar för blicken. Den sugande effekten kommer sig av att den urfrästa reliefen är målad i två olika toner. Duokromerna ser alltså bara ut som monokroma bilder. En paradox som ökar verkens illusion.

Juri Markkulas Monokromer uppträder på ett annat sätt. Redan till sin form är de mer abstrakta. Naturen är här som bortblåst, utraderad. Mest ser de kanske ut som tillplattade färgmassor med ett skimrande jämnt ytskikt. Eller ett slags förfinade speglar utan reflekterande bildyta. Är detta objekt som blickar inåt? Som vänder baksidan mot oss? Monokromerna visar upp sin bländande elegans, sitt tillslutna överdåd. De lockar med en blottad försegling, men förändras när vi rör oss framför dem. Färgen övergår omärkligt i en annan ton, som tidigare låg vilande i målningens skrovliga marginal. Förskjutningen tycks vara resultatet av vår förflyttning men är egentligen en effekt av färgens pigment. Illusionen är verklig.

Juri Markkulas två sviter av verk är upptagna med olika sorters förtätning. Båda karaktäriseras av en spöklik visuell renodling. Bilden, objektet, motivet, färgen – målningens alla delar är inneslutna i en suverän koncentration. En punkt av absolut stillhet. Den bryts först när betraktaren inträder.

/Magnus Bons

Juri Markkula är född 1970 i Åbo, Finland. Han bor och är verksam på Gotland. Markkula är utbildad vid Pernbys Målarskola 1995 – 1996 och Kungliga Konsthögskolan 1996 – 2002. Senaste utställning: Galleri Lars Bohman 2016.