Juri Markkula’s discerning exhibition Secular Light has a dizzying range. The displayed works encompass both the terrestrial and the celestial. A shiny baptismal font, three magnificent black-and-white photographs of Rouen Cathedral, several monochrome visual objects and works on paper form part of Juri Markkula’s ongoing study of light, space and colour. The baptismal font is a slightly enlarged 3D-printed copy of a 12th-century font from Etelhem Church in Gotland. With a pictorial language harking back to an early Christian image cult and a mother-of-pearl shifting covering, the object appears as an ancient meteorite. Like some kind of domestic alien, fallen from the skies. The same interference colour is found in the monochrome images, which I think of as sky mirrors. For that is what they remind me of, these surfaces, seductively shimmering like late summer skies.

Claude Monet’s water lily paintings – the Nymphéas – are also sky mirrors. Reflecting the firmament as much as they depict aquatic plants, the perspectives are reversed, reality is simultaneously dissolved and concretised. In his photographs of Rouen Cathedral, Juri Markkula depicts another of Monet’s famous motifs. In three photographs, Markkula is searching for the painter’s original gaze angle of the Cathedral façade.

The motif is also of personal interest to Juri Markkula, who, as early as the beginning of the 1990s, was painting copies of Monet’s Cathedral paintings. It is not difficult to detect points of contact between the play of light on the rough surface of the church façade and Markkula’s characteristic ground reliefs, where sticks and leaves form erosions and elevations. In both artists’ work we see sections of the world, closed off from the environment.

According to the photographer and museum director John Coplans, Monet did not dissolve the perspective in his paintings. Not even in his late Nymphéas that almost completely encompass the viewer. Instead, Coplans claimed, Monet succeeded in the perspective enclosing the entire pictorial surface. Monet strove for what he called enveloppe – to depict an evenly flowing light; the air or the atmosphere between the painter and the motif.

This is perhaps reminiscent of what Juri Markkula attempts in his art, even if he goes a step further and brings to the fore the object’s own space. Or rather, attempts to turn the object into nothing more than space. Into infinite matter.

Text: Magnus Bons   Translation: Olsson Diamond

 

 Juri Markkulas sparsmakade utställning Sekulärt ljus har en svindlande räckvidd. Såväl det jordiska som det himmelska ryms i konstverken som visas. En glänsande dopfunt, tre magnifika svartvita fotografier av katedralen i Rouen och några monokroma bildobjekt och verk på papper ingår i Juri Markkulas pågående undersökning av ljuset, rymden och färgen. Dopfunten är en något förstorad 3D-printad kopia av en 1100-tals funt från Etelhem kyrka på Gotland. Med ett formspråk som går tillbaka till tidig kristen bildkult och ett pärlemorskiftande färghölje framstår objektet som en uråldrig meteorit. Som en sorts inhemsk utomjording, fallen från skyarna. Samma interferensfärg finns i de monokroma bilderna – jag vill kalla dem himlaspeglar. För det är det de väcker minnet om hos mig, med ytor förföriskt skimrande som sensommarhimlar.

Claude Monets näckrosmålningar – Nymphéas – är även de himlaspeglar. Reflekterar himlen lika mycket som de avbildar vattenväxterna. Perspektiven omkastade, verkligheten samtidigt upplöst och konkretiserad. I sina fotografier av katedralen i Rouen gestaltar Juri Markkula ett annat av Monets berömda motiv. I de tre fotografierna söker han efter målarens ursprungliga blickriktningar mot fasaden.

Motivet har även en personlig ingång för Juri Markkula, som redan tidigt på 1990-talet målade kopior av Monets katedralmålningar. Och det är inte svårt att nu se beröringspunkter mellan ljusspelet på kyrkofasadens skrovliga yta och Markkulas karaktäristiska markreliefer, där pinnar och löv bildar urgröpningar och upphöjningar. I båda konstnärernas verk ser vi utsnitt av världen, avskärmade från omgivningen.

Fotografen och museimannen John Coplans ansåg ändå inte att Monet upphävde perspektivet i sina målningar. Inte ens i sina sena Nymphéas som nästan helt omsluter betraktaren. Coplans menade i stället att han lyckades få perspektivet att omsluta hela bildytan. Monet strävade efter vad han kallade för enveloppe – det vill säga att skildra ett jämnt flödande ljus; luften eller atmosfären som befinner sig mellan målaren och motivet.

Och kanske påminner det om vad Juri Markkula försöker i sin konst, även om han går ett steg längre och lyfter fram objektets egen rymd. Eller snarare, försöker göra objektet till enbart rymd. Till gränslös materia.

Text: Magnus Bons