Anton Alvarez / Daniel Eatock / Gabriella Novak / Erik Berglin / Tove Kjellmark / Tobias Bradford / Per Englund / Karl Norin

Kan maskiner tänka, kan de vara kreativa? För mig började funderingar kring detta på våren 1997 då schackdatorn Deep Blue besegrade den regerande världsmästaren Garry Kasparov. Efter förlusten hävdade Kasparov att Deep Blue måste ha styrts av en människa då den gjort irrationella drag som han menade endast kan göras av ett medvetande som klarar av abstrakt tänkande. Efteråt har det spekulerats om glitchar i koden gjorde dessa slumpmässiga drag, alltså kan det ha varit misstag i programvaran som besegrade en av tidernas bästa schackspelare. Just den här typen av ”glitchar” finns närvarande i de verk som utgör Ghost in the machine. I utställningen presenteras åtta konstnärskap som arbetar med teknik på ett nyfiket sätt, där den maskinella metoden ges en roll som medkreatör till verken. Avancerad teknologi blandas med analoga metoder men i båda blir den tekniska apparaturen en betydelsefull faktor för resultatet.

Anton Alvarez har designat och konstruerat en högtrycksmaskin som pressar ut keramiska skulpturer. Daniel Eatock låter ofta pennorna göra jobbet genom att lägga de mot pappret och färga av sig under lång tid. Gabriella Novak har programmerat en robotarm som målar åt henne, även Tobias Bradford använder mekaniska armar som här fått uppdraget som utställningens enmansband. Per Englund utnyttjar de avancerade algoritmer som finns i dagens mobilkameror för att i realtid skapa förskjutningar i annars ordinära turistbilder. Även Erik Berglin använder sig av fotografi men låter automatiserade verktyg i Photoshop skapa nya landskap åt fåglar. Karl Norin har utvecklat ett säreget sätt att vakuumförpacka syntetiska mattor så att de förvandlas till abstrakta målningar och Tove Kjellmark använder sig av 3D skanningar som överförs till både skulpturer och teckningar med hjälp av en robot som hon konstruerat själv.

Utställningen lånar sin titel från den Brittiska filosofen Gilbert Ryle´s beskrivning av dualismen – alltså att den fysiska kroppen och medvetandet är frånkopplade varandra. Ryle och andra filosofer argumenterade för att våra fysiska kroppar kan betraktas som maskiner som råkar inhysa ett själsligt medvetande som fattar beslut oberoende av hur det påverkar dess kropp. På Galleri Thomassen spegelvänds detta resonemang och istället testas huruvida maskiner kan göra konst. I den nyligen utgivna boken The Computer as Seen at the End of the Human Age (Rojal Förlag) läser jag att redan 1968 curerade Pontus Hultén en utställning på MoMA som lyfte fram konst som förhöll sig till den tidens tekniska framsteg. Det har gått 54 år sen dess men ,det känns fortfarande reaktionärt att arbeta med maskinella processer i konsten och framförallt att låta maskinerna i allt större utsträckning skapa autonomt. // Erik Berglin, konstnär och i detta fall curator