Erik Kihlbaum bygger via teckning upp en fiktiv berättelse om en annalkande katastrof. Hans bilder är baserade på material tagna ur ett digitalt bildarkiv från en nordamerikansk nationalpark. Tiden är 1930-tal. Kihlbaum använder en historia från då, för att berätta något om nu. Det är en berättelse om katastrofers cykler och tiden där i mellan.

Med katastrof menar Kihlbaum inte enbart cykliska fenomen som vulkanutbrott och jordbävningar utan som ett samlingsbegrepp och metafor för en rad negativa aspekter av mänskligt varande, såsom passivitet, konsumtionshets och brist på medkänsla. Kihlbaum ställer frågor som: Hur kan man blunda för katastrofen? Hur vaggas man in i falsk trygghet? Hur fungerar de mekanismer som får oss att skygga för ansvar?
Kihlbaum låter den svarta tuschen symbolisera katastrofen som väller in och omsluter parken och människorna där. Vad blir betydelsen av att figurerna fortsätter sina vardagliga sysslor fastän de omgärdas av det svarta? Deras göranden blir till surrealistiska skeenden, handlingar och ritualer.
Erik Kihlbaum är utbildad på Umeå Konsthögskola och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och hans arbeten har bland annat visast på Galleri Box i Göteborg, på Rättviks Konsthall och Galleri Pictura i Lund.